Mammas dödsbo i Stockholm har bidragit till olika saker. Jag menar, det faktum att hon inte längre finns hos oss är tragiskt nog. Men det är just det som det är: Tragiskt. Det finns liksom inte någon variation i känslorna. När det var tal om dödsbot i Stockholm blev det annorlunda. Vi är nämligen 4 syskon som var tvungna att ta tag i detta. Ingen av oss ville men alla var tvungna.

Jag tänkte att jag skulle presentera de olika roller vi antog i omhändertagandet av mammas dödsbo i Stockholm. Det finns ingen riktig tanke bakom detta mer än att jag ville skriva ner mina tankar.

Låt oss börja med mig själv. Jag ser mig som en medlare i gänget och det beror till stor del på att jag är äldst, skulle jag tro. Dödsbot i Stockholm blev liksom mitt ansvar mer än någon annans per automatik. Det var jag som skrev meddelanden i vår gemensamma grupp som löd typ: ”OK. Nu får vi börja planera kring dödsbo i Stockholm. Var tycker ni att vi ses och när?”. Problemet är att folk svarar som om jag ska komma med ett nytt förslag. Det är inte min roll. Det är inte jag som bär ansvar för detta dödsbo i Stockholm. Detta är dock vad de andra verkar tro.

Vi kan gå till mitt yngsta syskon, min lillasyster Elin. Hon är nämligen raka motsatsen. Yngst i en syskonskara av 4 så har hon aldrig behövt ansvara för något. Trots att hon idag är över 30 år så tror hon att detta fortfarande gäller. Aldrig blir det så tydligt som vid mammas dödsbo i Stockholm. Vet ni vad det värsta är? Att Elin är den enda som bor i Stockholm där mammas dödsbo finns. Ändå ska vi andra behöva bära större ansvar än hon.

Detta är inte klokt, nu när jag väl tänker efter. Jag bor i Malmö, vilket är skrämmande nära dödsbot i Stockholm om man jämför med mellansyskonen. De båda bor utomlands och har det otroligt krångligt när det gäller att ta sig till och från huvudstaden. Jag antar dock att gnällande inte gör saken bättre. Man får gilla läget även om läget handlar om dödbo i Stockholm.