Jag har tillåtit mig själv att skryta lite under senaste tiderna. Det är ett jävla otyg egentligen, om ni frågar mig. Jag brukar inte uppskatta skryt i vilken form det än presenteras. Jag gillar inte när jag själv gör det eller när folk i min omgivning gör det. Var gränsen går är förstås olika för olika personer, det ska man inte glömma. Idag ska jag dock skriva en text som tar avstamp i något jag sa nyligen. Jag talade om vad det var som gjorde vårt städföretag till det bästa på marknaden.

Först: Lite bakgrund. Jag drev alltså städföretag för snart 10 år sedan. Vi bedrev vår verksamhet under ca 15 års tid innan vi rörde oss vidare för att göra andra saker med livet. Det var en rolig tid. Jag verkligen älskade att ratta och styra ett städföretag. Hade ni frågat mig innan jag antog utmaningen hade jag definitivt sagt nej. Nej, jag skulle minsann arbeta med andra saker. När jag däremot fick en fot in i dörren på mina vänners städföretag var jag såld. Städföretaget hade en enorm potential redan innan jag hoppade in och påverkade.

Hur som helst. Jag vill dela med mig av de delar av vårt städföretag som var bäst. Om ni frågar mina f.d partners så skulle säkert svaren låta annorlunda. Här kommer i alla fall min synvinkel.

Samarbete

Samarbete var ett kärnvärde på vårt städföretag. Det var något vi alltid strävade efter i alla former. Det gällde oss tre som drev städföretaget. Det gällde relationen mellan oss och våra anställda, alldeles oavsett vilka positioner de hade. Det gällde också vårt samarbete med kunderna, inte minst. Jag tror att detta var starkt bidragande till våra framgångar. Vi ska vara glada för det.

Professionalism

Det spelar ingen roll hur något funkar om städföretaget inte kan leverera högkvalitativa tjänster. Detta var anledningen till att ryktet om oss spreds vidare. Vi var professionella rakt igenom. Från första kontakt till genomförande av arbetet till alla uppgifter om priser och andra detaljer gällande arbetena vårt städföretag levererade.

Utveckling

Jag vill avsluta med att argumentera för den utvecklingssträvan och -potential vårt städföretag hade. Detta gällde alla aspekter av arbetet men framförallt personalen. Vi ville ge alla anställda möjligheten att utvecklas i de riktning de önskade. Detta levde kvar från när en av mina två partners klättrade i verksamheten en gång i tiden. När hon började så utförde hon städningen på städföretaget. 4 år senare var hon alltså delägare. Sådana historier gillar jag!

Lämna frågor och funderingar om städföretaget i kommentarsfältet som vanligt!

Jag kommer nu att göra något som jag inte alls gör särskilt ofta. Jag kommer att blanda in mitt privatliv, mitt arbetsliv, i den här bloggen. Vanligtvis brukar dessa två liv hållas isär. Det finns många argument för varför det är en bra idé, enligt mig. Men idag är det dags att bryta mot den här regeln. Vi får se vari det landar.

För ungefär ett år sedan lät vi införa en alkohol och drogpolicy på min arbetsplats. Eftersom jag sitter i managementgruppen så låg detta beslut delvis på mig. Jag var en av de som från början argumenterat för denna alkohol och drogpolicy. En av de som verkligen tänkte att detta verkligen kunde bidra till positiva följder för vår organisation.

Först lite bakgrund. Vår organisation har haft ett problem med användande av droger och alkohol. Ja, organisationen har väl egentligen inte haft det utan enskilda anställda har det. En alkohol och drogpolicy kändes som ett allt viktigare steg när vi såg hur det utvecklades. Efter några svängar fram och tillbaka och många, långa möten så kom vi fram till ett beslut. Vi skulle få en alkohol och drogpolicy som, förhoppningsvis, skulle underlätta för verksamheten.

Jag kommer inte gå in särskilt nära på just vad vår alkohol och drogpolicy går ut på. Detta beror först och främst på att jag inte får avslöja detta. Det finns bestämmelser kring vår verksamhet som säger att vi inte får avslöja sådana saker. Vad jag däremot ska göra är att tala om hur de effekter vi såg av vår nya alkohol och drogpolicy.

Möjligen låter det lite uppenbart och kanske till och med fånigt – men jag såg en ökad tillit på hela företaget efter att alkohol och drogpolicyn drog igång. En tillit mot oss i ledningen från de anställda. En tillit till själva företaget och därmed en ökad trygghet för de som gick till jobbet. Sist och störst: Tilliten mellan de anställda, mellan kollegor, ökade kraftigt. Förutom ovan nämnda positiva följder så fanns mycket mer vi kunde se. Jag har dock bara ett visst antal ord och de börjar sina. Alkohol och drogpolicy är i alla fall en mycket bra sak som jag tycker att de flesta företag ska anamma.

Hör gärna av er med frågor så ser jag till att besvara dem till nästa gång vi hörs. Det kan handla om alkohol och drogpolicy eller annat, beroende på vad ni undrar.

Mammas dödsbo i Stockholm har bidragit till olika saker. Jag menar, det faktum att hon inte längre finns hos oss är tragiskt nog. Men det är just det som det är: Tragiskt. Det finns liksom inte någon variation i känslorna. När det var tal om dödsbot i Stockholm blev det annorlunda. Vi är nämligen 4 syskon som var tvungna att ta tag i detta. Ingen av oss ville men alla var tvungna.

Jag tänkte att jag skulle presentera de olika roller vi antog i omhändertagandet av mammas dödsbo i Stockholm. Det finns ingen riktig tanke bakom detta mer än att jag ville skriva ner mina tankar.

Låt oss börja med mig själv. Jag ser mig som en medlare i gänget och det beror till stor del på att jag är äldst, skulle jag tro. Dödsbot i Stockholm blev liksom mitt ansvar mer än någon annans per automatik. Det var jag som skrev meddelanden i vår gemensamma grupp som löd typ: ”OK. Nu får vi börja planera kring dödsbo i Stockholm. Var tycker ni att vi ses och när?”. Problemet är att folk svarar som om jag ska komma med ett nytt förslag. Det är inte min roll. Det är inte jag som bär ansvar för detta dödsbo i Stockholm. Detta är dock vad de andra verkar tro.

Vi kan gå till mitt yngsta syskon, min lillasyster Elin. Hon är nämligen raka motsatsen. Yngst i en syskonskara av 4 så har hon aldrig behövt ansvara för något. Trots att hon idag är över 30 år så tror hon att detta fortfarande gäller. Aldrig blir det så tydligt som vid mammas dödsbo i Stockholm. Vet ni vad det värsta är? Att Elin är den enda som bor i Stockholm där mammas dödsbo finns. Ändå ska vi andra behöva bära större ansvar än hon.

Detta är inte klokt, nu när jag väl tänker efter. Jag bor i Malmö, vilket är skrämmande nära dödsbot i Stockholm om man jämför med mellansyskonen. De båda bor utomlands och har det otroligt krångligt när det gäller att ta sig till och från huvudstaden. Jag antar dock att gnällande inte gör saken bättre. Man får gilla läget även om läget handlar om dödbo i Stockholm.