Jag är en 50-årig målare i Huddinge som har jobbat i runt 100 olika branscher. Det var naturligtvis en överdrift, men det känns i alla fall som att sanningen ligger närmare 100 branscher än 1. Jag antar att jag är en ganska rotlös person. Hör inte riktigt hemma någonstans och heller inte i något yrke. Under uppväxten flyttade jag och min familj ganska mycket. När mina föräldrar skildes minns jag att jag bytte mellan 8 boenden på bara 6 år. Stökigt och inget som jag ser tillbaka till med glädje alls. Jag spårar min rotlöshet inom arbetslivet tillbaka till de ”mörka” åren.

Hur som helst. Idag är jag målare, verksam i Huddinge, och jag trivs hur bra som helst. Men vägen till yrket har varit kantig. Väldigt kantig faktiskt. Men faktum är att jag började på samma ruta som jag står i idag. När jag gick ut bygglinjen på gymnasiet i Huddinge fanns yrket som målare nära till hands. Min farsa hade arbetat inom måleri i alla år. Han arbetade på min farfars firma under många år. Farfars firma ägdes av hans far. Så det har alltid funnits i släkten. Det var liksom mitt öde på jorden att arbeta med att färgläcka lägenheter, fasader och allt annat som kunde behöva lite färg. 

Jag bröt mig loss. När jag hade arbetat på farsans företag ett tag så sökte jag mig vidare. Jag blev pappersvändare på kommunen. Så långt ifrån målare i Huddinge som man kunde bli tänkte jag. Men gillade jag det? Det var sådär, ska jag erkänna. Efter ett par år på Västerås kommun sökte jag mig vidare. Betygen från gymnasiet var bedrövliga, så Komvux var den enda utvägen för att bryta mig loss från den inbitna stigen. Jag tog mig därifrån med bra betyg, sökte mig till HR-linjen på Karlstad Universitet. Flyttade och hade mitt livs tre bästa år där. Kom hem igen och började knega på ABB, vilket inte alls var min sak. Efter min tid i storbolagens klo sökte jag mig till restaurangbranschen och blev bartender. Bartendertiden följdes av en period som kock, vilket var ett yrke jag behärskade otroligt bra. Inte minst på grund av att jag fått laga så mycket mat själv i ungdomen.

Resan fortsatte och jag bytte igen. Och igen. Och igen. Efter många vändor fram och tillbaka låg jag i sängen för ett par år sedan och funderade. När var jag egentligen som lyckligast? Jo, när jag arbetade som målare i Huddinge. Jag ringde upp farsans gamla firma som nu styrdes av min lillebror. Förklarade läget om hur mycket jag ville komma tillbaka till branschen. 4 dagar senare stod jag där med pensel och roller i handen igen.

Jag är Huddinges bästa och mest dedikerade målare. Och det ska jag förbli!