Det är ingen hemlighet att jag är en stor sagoberättare. Eller ja, det är i alla fall ingen hemlighet för mig själv eller för min 5-åring. Vi må tvista om mycket men detta faktum är vi i alla fall rörande överens om. Det lär heller inte komma som en överraskning för någon av er läsare. Jag har trots allt skrivit om mitt berättande, företrädesvis sagor på kvällar, förut. Nu har det berättats improvisationssaga igen, denna gången om passersystem.

Ni vet hur det fungerar. Hon, 5-åringen, säger ett ämne som hon vill höra saga om och jag skjuter från höften. Vanligtvis brukar jag kunna lista ut ungefär i vilka härad hon rör sig. Det kan vara elefant, banan, bajs eller något annat ganska trivialt. Där har jag några på lager. Jag måste säga att mina kunskaper om passersystem är begränsade. Således blev passersystem ett relativt svårt ämne att berätta saga om. Men skam den som ger sig!

”Var har du lärt dig ordet passersystem?” frågade jag. Hon kunde ju knappt läsa så var snappas ett sådant ord upp egentligen? Det visade sig att det var från en förälder till ett annat barn på förskolan. Hon hade talat med en av pedagogerna och uttryckt sig något om passersystem. Plötsligt låg jag här, bredvid min dotter i en alldeles för liten säng, och skulle berätta sagor om det. Världen är... ja, den är något i alla fall!

Nåväl, det var bara att lyda. Sådana var reglerna. Jag hade inget val. En saga om passersystem skulle berättas, om det så var det sista jag gjorde. Jag lade mig till rätta och började fundera. Tankarna stördes något av att jag hade ett barn som bad mig att börja i örat konstant. Förutsättningarna var långt ifrån ultimata. Jag tänkte en stund till och bad sedan om mer tid. För fan, om jag skulle berätta något om ett passersystem måste jag väl få lite extra betänketid. Är det så fel? Om det är fel vill jag inte ha rätt.

Det jag kommer berätta nu hände verkligen. Ett riktigt Rocky-ögonblick. Jag gick, med passersystem i tanken, in på toaletten. Lutade mig över handfatet och spolade kallt vatten som jag kastade upp i plytet. Jag tittade mig själv i ögonen och sa ”Du fixar det här”. Situationen var fullkomligt icke-ironisk. Passersystem var allvarliga grejer.

Jag gick in till min dotters rum igen och började historien: ”Det var en gång ett passersystem..”