Jag har arbetat med många olika saker genom åren. I min släkt brukar jag kallas för Den Flyktige. Ja, kanske inte av alla, men av vissa. Vi är inte direkt en familj som sätter särskilt stort värde i att byta arbetsplats eller yrke. Och det är väldigt milt uttryckt. I vår familj arbetar man på samma ställe under hela sitt liv, och så är det med den saken. Helst ska man arbeta med kroppen, med händerna. Det var väl det som gjorde att merparten av dem tyckte att mitt arbete inom hemstädning dög. Där kan man verkligen snacka om att arbeta med händerna. Det var faktiskt ganska tröttande för kroppen att arbeta med hemstädning. Detta faktum är det inte många som inte har arbetat i branschen som känner till, men så är det!

Så, hemstädning alltså. Jag arbetade ett par år efter att jag hade slutat gymnasiet. Innan jag fick jobbet gick jag omkring som en zombie hemma hos morsan och farsan. Jag visste inte vartåt jag var på väg eller vad jag ville. Jag hade inte testat på arbetslivet en enda sekund, vilket samtliga av mina kompisar hade gjort. Jag hade egentligen inte gjort någonting som överhuvudtaget kunde uppfattas som vuxet. Nu var det dags för mig att börja med hemstädning och det kändes helt ok. Var jag bra på hemstädning? Jag visste ju inte. Jag hade aldrig ägnat mig åt hemstädning hemma hos mig själv.

Det visade sig att det var ett arbete som passade mig bra. Nu är det många år sedan som jag arbetade med mopp men jag minns det som att det var ganska meditativt. Jag tror att jag hade ganska mycket tankar just under den tiden av mitt liv. Hemstädningen var ett bra sätt att få tänka. Jag gick omkring i olika lokaler med min skurmopp. Skolor, kontor, idrottsanläggningar och annat. Jag var där men mina tankar var någon annanstans. Jag ägnade mig åt hemstädning men funderade över annat. Jag funderade på vad jag ville göra sedan, när jag hade tänkt klart, när jag var klar med hemstädning. Jag funderade över min familj, om jag någonsin skulle bilda mig en egen och hur det i så fall skulle gå. Var skulle jag bo? Vad skulle framtiden göra med mig?

Nu vet jag.

Tänk vad trauman sedan barndomen hänger med länge. Jag minns särskilt mellanstadietiden som jobbig. Jag och min bästa vän hade hamnat i olika klasser. Min vän fick massor med nya kompisar i den nya, och jag blev ganska ensam i min. Det var dock inte katastrof. Jag hade fortfarande vänner, om än inte så många. Värre var det för Adrian, en kille i min klass. Adrian fick nämligen tandställning när vi började femman. Han fick motta mycket skit av klassens mest högljudda killar och tjejer för det. Jag förstod aldrig riktigt varför. Visst, rälsen han hade i munnen var stor. Tyvärr gjorde den också att hans tal påverkades negativt.

Varför tar jag upp minnet med Adrian och mellanstadiet? Jo, därför att min dotter just fick besked att hon bör ha tandställning. Något som hette invisalign som tydligen många i Stockholm fick. Jag ville verkligen inte att hon skulle drabbas så hårt som Adrian gjorde på 90-talet. ”Välkommen till vår klinik i Stockholm för ett samtal om invisalign”, stod det på brevet hon bar hem från tandhygienisten.

Jag gick genast in och googlade på invisalign Stockholm och insåg att det skilde sig ordentligt från de gamla räls-lösningarna. Det skulle tydligen vara någon form av närmast osynlig tandställning. Med tanke på mina minnen så vågade jag inte lita fullt ut på detta. Sökningen på ”Invisalign Stockholm” gav mig många positiva vibbar, men jag ville uttrycka mina tankar på mötet. Sagt och gjort, jag och dottern tog oss till kliniken i Stockholm för information om detta invisalign.

Hur fungerade det? Hur länge var hon tvungen att ha tandställningen? Hur kunde de garantera resultaten? Och sist men inte minst – Hur diskret var de invisalign vi skulle få från kliniken i en av Stockholms finaste delar. Många frågor sökte svar, och svar fick jag. Mycket positiva svar dessutom. Efter mötet med den skickliga och kommunikativa tandläkaren i Stockholm kände jag mig betydligt lugnare angående invisalign. Behandlingen ska börja redan nästa vecka och jag ser redan fram emot att återkoppla till er om hur det går.

Är det någon av er som har erfarenhet av invisalign i Stockholm? Tycker ni i så fall att det fungerar? Tacksam för alla svar!

Sedan jag började lira boll som 5-åring och fram till idag har jag dragit på mig oräkneligt många olika skador. Förmodligen har jag slagit något slags rekord i skadetid. Inte nog med att jag skadade mig många gånger under min aktiva karriär. Även efter att jag fyllde 35 och avslutade min division 4-karriär lyckades jag dra på mig mängder av skador. Stukade fötter, knän som pajar, lårmuskelskador, muskelfästen och fan vet allt. Den senaste skadan i räkningen blev hälsporre, och det har jag faktiskt bara haft en gång tidigare för många år sedan.

Jag brukar vara ganska konservativ när det gäller mina idrottsskador. ”Det läker av sig självt så länge det inte är brutet” brukar jag säga. Men den här gången ville skadan inte riktigt ge sig. Min arbetskompis Linda sa att jag borde pröva på stötvågsbehandling på en klinik han kände till i Stockholm. 

• ”Stöt-vadå för något?” frågade jag

• ”Stötvågsbehandling i Stockholm. Det ska tydligen vara otroligt effektivt och skonsamt. Alla har typ kört med det. Janne, Helene, Frank på Ekonomi, Erik på lagret...” 

Jag var inte överdrivet entusiastisk över att höra om dessa människors skador. Jag kände minsann min kropp och att det skulle mer till än stötvågsbehandling i Stockholm (vad det nu än var) för att läka mig. Men jag backade tillslut från stoltheten. Gick med på att testa att gå till kliniken i Stockholm som Linda föreslog och testa stötvågsbehandlingen.

När jag kom in till naprapaten och satte mig på britsen försökte jag få honom att inse att det var lönlöst på alla sätt jag kunde. ”Ja du vet att jag har ju en förmåga att skada mig. Det är nog väldigt om det här kommer att fungera. Hälsporre är det ju, funkar stötvågsbehandlingar i Stockholm verkligen på sånt?”. Naprapaten sa bara ”Inga problem” och bad mig ta av skor och strumpor så att han kunde titta till foten. Under tiden som han kände på foten ställde han frågor om hur det kändes och hur mina motionsvanor såg ut. Efter kartläggningen av mitt skadeläge var det dags för själva ”Stockholms bästa stötvågsbehandling” som Linda hade sagt. Jag lade mig på britsen och han började använda maskinen under foten. Det kändes konstigt och bra på samma gång.

Redan efter mitt andra besök kände jag en stor skillnad. Det kändes som att foten hade reparerat sig själv. Jag menar, varje stötvågsbehandling på kliniken i Stockholm var 10–15 minuter lång. Den huvudsakliga läkningen måste ju ske på fritiden. Nu har jag gått dit 5 gånger och jag känner mig i det närmaste helt återställd.

För den som har åkt på muskel- eller ledskada vill jag verkligen rekommendera stötvågsbehandling i Stockholm!

Frågor? Skicka mail!