Minns någon den där klassiska filosofiska frågan om skeppet? Tankeexperimentet som handlar om att man successivt byter ut vissa delar på ett skepp för att ersätta det med nya. När alla skeppets delar sedan har bytts ut ställer man sig frågan: Är det fortfarande samma skepp? Första gången jag presenterades för frågan var jag 10 år, och gick på mellanstadiet. Det var min träslöjdslärare som berättade den. Och jag minns att den fick mig att fundera så hårt att jag fick huvudvärk. Hur kunde han vara så smart, vår kära träslöjdslärare? Det var först ett par år senare som jag förstod att frågan inte var hans.

Nåväl, nyligen kom jag att tänka på frågan igen. Jag såg nämligen en pågående fasadrenovering i Stockholm. Ni vet, en sånt där jättearbete med byggnadsställningar, maskiner, oljud och damm. Just denna dag, vid just denna del av Stockholm och vid just denna fasadrenovering fick jag vara med om något för mig unikt. Jag har säkert gått förbi 100 fasadrenoveringar i Stockholm under mina levnadsår, kanske fler. Men jag hade aldrig tidigare fått se en så tydlig utveckling från innan och efter. Just den här fasadrenoveringen skedde nämligen på gatan precis nedanför min gata i Stockholm. Jag visste därför mycket väl hur fasaden i fråga såg ut innan arbetet drog igång. Den var sliten, minst sagt. Jag är förvisso ingen fasadexpert, men jag skulle säga att den hade någon slags blandning mellan puts och sten. Stora bitar hade lossnat från den och det fanns sprickor lite varstans. Den passade liksom inte in i fasadlandskapet som omgav den. Det behövdes ett företag som sysslade med fasadrenovering i Stockholm, det såg jag det!

Och mycket riktigt. Tillslut gjorde de slag i saken, och vilket resultat de fick! Jag överdriver inte när jag säger att fasaden, efter fasadrenoveringen i Stockholm, var nästa oigenkännlig. Den hade gått från att vara den fula ankungen bland puts- och sten-fasader i området till att nu resa sig ståtligare än alla andra. När jag gick förbi och det fina resultatet uppenbarade sig stannade jag bara och tittade på den i säkert 2 minuter.

Plötsligt sa någon ”Ursäkta, jag ska bara...” och väckte mig ur dvalan. Det var en av tjejerna som hade utfört jobbet. Bästa fasadrenoveringen i Stockholm stod det på ryggen. Kanske låter det patetiskt, men faktum är att jag blev lite starstrucked. Tänk att hon och resten av hennes team hade fått till någonting så jäkla bra!

• ”Vad bra det blev” sa jag till henne.

• ”Tack! Roligt att höra” svarade hon.

Hon var ödmjuk så det förslog också, Stockholms främsta fasadrenoveringsproffs. 

Och då, för att återknyta, kom jag att tänka på frågan om skeppet. Jag tittade upp mot fasaden igen och funderade över om detta ens var samma hus som när de byggdes. Var det verkligen möjligt? Svaret var nej. Jag hade nämligen tagit fel på en huslänga. Jag tittade lite längre ner på gatan och såg samma slitna fasad som förut.

• ”Tack själv” sa jag innan jag vandrade vidare längs gatan.