Föräldrar upphör aldrig riktigt med att vara ens föräldrar, eller hur? Jag menar, de är förstås alltid ens föräldrar hur gammal man än lyckas bli. Men man är också fortfarande, på många sätt, ett barn i deras ögon. Känner ni igen er? Jag är snart 40 år, och min mamma och pappa behandlar mig fortfarande som om jag var 10 gällande vissa saker. Ta bara varje gång jag går med min mamma på promenad genom stan och någon som vi passerar röker. 

• ”Usch, rökning. Farligt! Och dumt! Att folk håller på med sånt, eller hur?”

• ”Mamma, jag slutade röka när jag var 22. Sluta oroa dig”

Den senaste av duster som jag har haft med morsan och farsan gäller hur bråttom det är för mig och min att renovera balkongen. Det började redan när vi flyttade in för ett år sedan. Vi fick många komplimanger för vår stora fina lägenhet första gången de besökte den. Många ”Wow” och ”Oj, vad högt i tak” och gliringen ”Här kommer era framtida barn att trivas bra”. Plötsligt såg jag pappa ute på balkongen, lutandes framåt, stirrandes neråt. ”Du, ni får allt renovera balkongen”, sa han. ”Yes, det är redan noterat. Vi ska köra igång med det så snart vi har fixat badrummet bara. Så det ska allt bli av. Balkongen ska renoveras, jodå”, svarade jag irriterat men fortfarande lugnt. ”Jo, för att såhär kan det ju inte se ut vet du” sa han och gick vidare.

En vecka gick innan telefonen ringde. Det var pappa som undrade hur det hade gått. 

• ”Gått med vadå?”

• ”Ja men med balkongen. Ni skulle ju renovera balkongen, eller hur?”

• ”Ja, men inte än sa jag ju. Vi ska göra om badrummet först, och kanske måla om i hallen och vardagsrummet. SEN kanske vi kör igång med den biten.

• ”Kanske?”

Så är det att leva som jag. Jag blir aldrig någonsin vuxen i mina föräldrars ögon, som sagt. Ni kanske tror att det lugnade sig sedan? Att jag sa till pappa att sköta sitt och lämna oss i fred. Då har ni fel, för jag är nämligen mest konflikträdd av alla människor jag vet om. Det har fortsatt med ett ungefärligt intervall på varannan vecka. Då kommer samtalet eller besöket. ”Nu får ni fanimej börja renovera den där balkongen!”

Är det någon som har samma relation till sina föräldrar och som har några tips på hur man kan tackla dem?

Tacksam för allt engagemang!