Det är nu dags för mitt tredje och (i alla fall för tillfället) sista inlägg om heltäckningsmattor i Stockholm. För er som lyckats missa mina tidigare inlägg på temat så låter detta kanske konstigt. Varför i hela världen har jag skrivit om heltäckningsmattor i Stockholm? Hur kan det ens vara ett ämne som behandlas i flera texter? Så är det säkerligen några av er som tänker, och jag förstår det! Det är just därför som jag väljer att skriva ännu ett inlägg om saken. Ett inlägg som, en gång för alla, belyser vad det är jag tycker så mycket om med heltäckningsmattor i just Stockholm.

Först och främst, den mest uppenbara frågan: Varför talar jag specifikt om heltäckningsmattor i Stockholm och inte i största allmänhet?

Svar: Därför att heltäckningsmattor är något som är kretsar kring Stockholm för mig. Jag är uppvuxen där och har levt i staden hela livet. Jag har därför sett dessa härliga mattors uppgång och fall, skulle man kunna säga. Jag är övertygad om att denna typ av matta var lika utspridd i övriga landet. För att inte tala om hur vanlig den säkerligen var i andra delar av världen.

Nu ska jag lista några tankar om varför jag känner som uppskattning till heltäckningsmattorna i Stockholm.

Drömmen om Amerika

Detta går inte att komma ifrån. Minns ni filmerna man såg under 80- och 90-talen? Det var heltäckande mattor precis överallt. Jag minns särskilt en film, Matilda, från typ 1995 (?). Danny DeVito spelar pappa till en flicka med magiska krafter. Det finns mycket att säga om denna dysfunktionella familj, men mattan var bannemej på fläcken en sån jag älskade. Jag minns till och med att färgen var perfekt, och den fanns över hela hemmet. Det var exakt såna heltäckningsmattor jag ville ha i vårt hem i Stockholm. Jag ville leva den amerikanska matt-drömmen på Kungsholmen.

Mysighetsfaktorn

Ja ja, det är svårare att göra rent en heltäckande matta. Ja, om jag spiller ut ett glas juice är det kört sedan. Alla dessa argument har jag hört till leda. Men det går ändå inte att komma ifrån mysigheten det innebär att ha en heltäckningsmatta i Stockholm. Ni vet, slippa ljudet från sockar mot kallt trä. Jag avskyr det. Jag avskyr det särskilt mycket eftersom jag vet hur alternativet skulle vara. Jag växte upp och formades av heltäckningsmattan. Det påverkade mig kraftigt.

Som tur är hör jag, som sagt, rykten om att den är på väg tillbaka. Är det någon mattkännare där ute som kan bekräfta eller dementera?

Jag brukar vanligen hålla mitt jobb utanför den här bloggen. Det blir aningen spretigt att blanda olika ämnen med varandra. Dessutom vet jag inte riktigt hur intressant det är för alla här att höra om mina dagar på jobbet. Idag tänkte jag dock göra ett undantag, och bakgrunden är denna: För ett drygt år sedan skrev jag ett inlägg om hur jag fick jobb efter gymnasiet. Jag kom i kontakt med ett konsultföretag som hjälpte mig att komma på fötter efter min bottenlösa tristess. Det började bra: Jag fick jobb på samma ställe där min polare arbetade. Matvarukedja, rimliga arbetstider, löjligt bra OB. Dessutom en himla bra situation som anställd hos konsultföretaget. Det var goda tider, och jag gillade det.

Så, varför återkomma till detta? Jo, det är nämligen många av er som har skrivit och önskat en uppföljning på detta inlägg. Många tycks undra hur det gick sedan. ”Fortsatte du hos samma konsultföretag?”, ”Bytte du uppdrag?” och ”Bytte du konsultföretag?” är några av de frågor som inkommit. För att slippa svara på alla frågor separat tänkte jag nu ge mig på frågorna kollektivt.

Här kommer historien om hur det gick till när jag fortsatte på samma konsultföretag!

Tre månader efter att jag och Emil började jobbet på matbutiken tillsammans tog båda våra uppdrag slut. Det hade inget att göra med vårt utförda jobb. Det var bara detta som behövdes från konsultföretaget just då. Vi fick komma på två separata möten med kontaktpersoner på företaget, och därefter skildes våra vägar vad gällde uppdrag. Emil fick faktiskt jobb på bank, något som passade en person med finans-ambitioner. Själv rörde jag mig vidare, via samma konsultföretag, till ett företag i elbranschen.

Om ni hade frågat mig för 3 år sedan vad jag ville jobba med hade nog elbolag varit långt ner på listan. Faktum är att jag knappt hade reflekterat över att man ens kunde jobba med det. Men var tid har sin gång. När mitt konsultföretag ringde mig och erbjöd ett jobb på elbolagets kundtjänst 2 dagar efter mitt vikariat på butiken sa jag: ”Sign me up!”. Där var jag sedan kvar i 8 månaders tid, och snacka om att det är stor skillnad från 3. På den här tiden hann jag skaffa mig nya vänner, jag hann bli en i gänget och jag han veta vilken bransch jag ville fortsätta inom.

När vikariatet på elfirman var slut hade jag utvärdering med kontaktpersonen på mitt konsultföretag. Med tanke på att jag trivdes så väl bestämde hon och jag gemensamt att det var i dessa områden vi skulle söka fortsatt.

Jag måste kila, men återkommer snart med fortsättning om detta!