Sedan jag började lira boll som 5-åring och fram till idag har jag dragit på mig oräkneligt många olika skador. Förmodligen har jag slagit något slags rekord i skadetid. Inte nog med att jag skadade mig många gånger under min aktiva karriär. Även efter att jag fyllde 35 och avslutade min division 4-karriär lyckades jag dra på mig mängder av skador. Stukade fötter, knän som pajar, lårmuskelskador, muskelfästen och fan vet allt. Den senaste skadan i räkningen blev hälsporre, och det har jag faktiskt bara haft en gång tidigare för många år sedan.

Jag brukar vara ganska konservativ när det gäller mina idrottsskador. ”Det läker av sig självt så länge det inte är brutet” brukar jag säga. Men den här gången ville skadan inte riktigt ge sig. Min arbetskompis Linda sa att jag borde pröva på stötvågsbehandling på en klinik han kände till i Stockholm. 

• ”Stöt-vadå för något?” frågade jag

• ”Stötvågsbehandling i Stockholm. Det ska tydligen vara otroligt effektivt och skonsamt. Alla har typ kört med det. Janne, Helene, Frank på Ekonomi, Erik på lagret...” 

Jag var inte överdrivet entusiastisk över att höra om dessa människors skador. Jag kände minsann min kropp och att det skulle mer till än stötvågsbehandling i Stockholm (vad det nu än var) för att läka mig. Men jag backade tillslut från stoltheten. Gick med på att testa att gå till kliniken i Stockholm som Linda föreslog och testa stötvågsbehandlingen.

När jag kom in till naprapaten och satte mig på britsen försökte jag få honom att inse att det var lönlöst på alla sätt jag kunde. ”Ja du vet att jag har ju en förmåga att skada mig. Det är nog väldigt om det här kommer att fungera. Hälsporre är det ju, funkar stötvågsbehandlingar i Stockholm verkligen på sånt?”. Naprapaten sa bara ”Inga problem” och bad mig ta av skor och strumpor så att han kunde titta till foten. Under tiden som han kände på foten ställde han frågor om hur det kändes och hur mina motionsvanor såg ut. Efter kartläggningen av mitt skadeläge var det dags för själva ”Stockholms bästa stötvågsbehandling” som Linda hade sagt. Jag lade mig på britsen och han började använda maskinen under foten. Det kändes konstigt och bra på samma gång.

Redan efter mitt andra besök kände jag en stor skillnad. Det kändes som att foten hade reparerat sig själv. Jag menar, varje stötvågsbehandling på kliniken i Stockholm var 10–15 minuter lång. Den huvudsakliga läkningen måste ju ske på fritiden. Nu har jag gått dit 5 gånger och jag känner mig i det närmaste helt återställd.

För den som har åkt på muskel- eller ledskada vill jag verkligen rekommendera stötvågsbehandling i Stockholm!

Frågor? Skicka mail!